Resiliens på schemat när A Sustainable Tomorrow samlade Värmland för femte året

Torsdagen den 10 september samlades företagare, tjänstemän och forskare i Lagerlöfsalen på Karlstads universitet med en sak gemensamt: de skulle ägna en förmiddag åt ordet resiliens. A Sustainable Tomorrow hölls i Karlstad för femte året i rad, arrangerad av Bright Planet tillsammans med Handelshögskolan och Centrum för tjänsteforskning, CTF, vid Karlstads universitet samt Karlstads kommun.

Årets tema formulerades som “ekonomisk, social och ekologisk motståndskraft i polykrisernas tid”. Bakom den meningen ligger en enkel observation från arrangörerna: kriserna kommer inte längre en i taget. Global uppvärmning, krig och en allt hårdare polarisering pågår samtidigt, och en organisation som bara har planerat för en av dem står dåligt rustad.

“Vi saknar inte kunskap, vi saknar rörelse”

Den skarpaste formuleringen i inbjudan handlade om tempot. Hållbarhetsomställningen har enligt arrangörerna kommit ungefär två tredjedelar på vägen mot 2030, men problemet är inte att företagen inte vet vad som behöver göras. Problemet är att ambitionen inte blir beslut, och att besluten inte blir genomförande. Därför lades mer tid än tidigare år på samtal mellan deltagarna, i bikupor mellan passen, i stället för att bara låta talarna avlösa varandra.

Det är ett upplägg som säger något om var hållbarhetsfrågan befinner sig i näringslivet just nu. För tio år sedan behövde en konferens som den här förklara varför. Nu är frågan hur, och vem som ska ta det första beslutet på måndag morgon.

Att Centrum för tjänsteforskning är medarrangör säger också något om inriktningen. CTF är ett av Karlstads universitets mest etablerade forskningscentrum och arbetar med hur tjänster utformas och upplevs, från kollektivtrafik till vård. Resiliens i den världen handlar mindre om lager och reservdelar och mer om vad som händer med en organisation när de människor som håller den igång plötsligt inte finns där, eller när kunderna byter beteende över en natt. Pandemin gav både forskarna och företagen ett ofrivilligt fullskaleexperiment i just det.

Talarna: från Lund till Rosenbad

Programmet blandade forskare, jurister och praktiker. Johan Bergström från LUPREP vid Lunds universitet stod först på listan. Isabelle McAllister och Emma Westerlund från Novia talade om att utbilda för det okända. Anna Engqvist från advokatbyrån Lindahl tog resiliens ur ett affärsjuridiskt perspektiv, vilket i praktiken handlar om avtal, leverantörskedjor och vad som händer med ansvaret när något går sönder.

Christian Orsing från Helsingborgs stad talade under rubriken “Platsen, människorna och beredskapen”, och Lydia Lundström från Energi.AI och Johanna Lundgren Gestlöf från SPP tog upp riskhantering i en föränderlig värld. Lisen Schultz från Stockholm Resilience Centre fick den grundläggande frågan: resiliens, vad, hur och varför?

Efter fikat följde Charbel Gabro och Mercedes Nadjafi, den senare med ett pass om ledarskap, AI och mänsklig orientering i en tid när kartan ritas om. Sist på programmet stod förre statsministern Fredrik Reinfeldt, under rubriken “En ny världsordning”.

Vad betyder det för ett företag i Värmland?

Resiliens låter som något för storbolag med hållbarhetsavdelning. Det är det inte. Ett värmländskt tillverkningsföretag med en enda leverantör av en kritisk komponent har ett resiliensproblem, oavsett om det står så i affärsplanen eller inte. Ett pappersbruk i Skoghall eller ett stålverk i Hagfors har hela avdelningar som jobbar med frågan. Underleverantören med tolv anställda i Kil har det inte, men är lika beroende av att elen kommer, att lastbilen går och att den ende som kan maskinen inte blir sjuk samma vecka som storordern ska ut. Detsamma gäller en butik vars hela kundflöde kommer från en enda kanal, eller ett konsultbolag där all kunskap om en kund sitter i huvudet på en person.

Det affärsjuridiska spåret på konferensen är värt att stanna vid. Många avtal som skrevs före 2020 saknar vettiga skrivningar om vad som händer vid störningar i leveranser eller energiförsörjning. Att gå igenom dem är tråkigt, tar en dag och kostar ingenting. Det är precis den sortens beslut som konferensen efterlyste: litet, konkret och möjligt att fatta utan att vänta på någon annan.

Ett annat spår som är lätt att missa är beredskapen. Christian Orsings pass om platsen och människorna utgick från en kommuns arbete, men företag har en roll i totalförsvaret som få har satt sig in i. Myndigheten för civilt försvar, med huvudkontor här i Karlstad, har tagit fram råd riktade till företag om vad en verksamhet bör klara på egen hand vid en allvarlig störning.

Gratis, men inte gratis att skolka

Konferensen var kostnadsfri, med fika inkluderat, och sista anmälningsdag var den 4 september. Den som anmält sig men inte dök upp skulle däremot debiteras 450 kronor, om inte platsen överlåtits eller avanmälts senast den 8 september. Det är ett vanligt grepp på gratisevenemang och ett rimligt sätt att se till att stolarna faktiskt används.

Programmet startade 08.30 och avslutades 13.10, med frivillig lunch för den som ville fortsätta samtalet. På kvällen fortsatte det hela som after work på Scandic City under namnet HållBAR.

Femte året, och sedan?

Att en hållbarhetskonferens överlever fem år i en stad av Karlstads storlek är i sig ett tecken på att det finns ett näringsliv som vill ha den. Samarbetet mellan Bright Planet, universitetet och kommunen är också en ovanlig konstellation: ett privat initiativ som får institutionell tyngd utan att bli en kommunal informationsdag.

Frågan inför nästa år är om konferensen lyckas med det den själv efterlyser. Fler samtal och bikupor är ett bra första steg. Nästa är att någon i publiken faktiskt går hem och ändrar ett avtal, en leverantörsstrategi eller en beredskapsplan. Det är svårare att mäta än antalet deltagare. Det är också det enda arrangörerna själva säger sig vara ute efter.